2012 har vart ett turbulent år på många vis. Det har funnits stunder då jag har vart nära att ge upp både fysiskt, psykiskt och själsligt. Nära vänner har blivit svårt sjuka, jag själv har spenderat många, många dagar och nätter på sjukhus, vänner och familj har gått vidare till andra sidan. Trots allt jobbigt så har jag ändå haft fina stunder i år, en vecka i Spanien med min underbara familj, en weekend i Vemdalen, flera resor till Malmö med kvalitetstid hos mormor, moster, nära vänner och en fin kille. Vi har vart framgångsrika på hundutställningar, LIONS har haft ett bra år... Det är i jobbiga stunder man förstår att det är det lilla som räknas. Jag har lärt mig mycket i år. Jag har lärt mig vikten av att ta tillvara på de små tillfällena i livet. Att älska var dag, var minut, vart möte. Att lära hela tiden.

 

Jag tror och hoppas att vi alla kan minnas 2012 som ett år då vi växte som människor, året som vi lärde oss mer om hur vi ska ta tillvara på den tid vi har tillsammans. Jag känner att jag har kommit närmre. många i min närhet <3

 

TACK alla ni som förgyllt min tillvaro och jag hoppas att vi går sida vid sida nästa år också och att vi kommer få ljust år <3

 

Jag behöver ingen space. Jag behöver närhet. Obehaglig närhet av livet. Hur ska du annars lära dig? Hur ska du annars kunna känna. Utan påtaglig nästan fysiskt obehaglig närhet av allting så kan du inte avgöra hur du ska välja att passa in. Välja är fel ord, det är redan valt. Så istället väljer jag att säga: Hur ska du då kunna avgöra om du ä på rätt ställe och gör rätt saker? De sägs att får spinger åt samma håll i skock, bara döda fiskar flyter med strömmen. Men hur gör ni? När ni anpassat er till omgivningens normer som är självklara att följa för att inte kallas galen, hur gör ni då? Ni måste väl ändå känna att ni är på rätt spår men ändå på fel ställe? Det är rätt att göra allt man gör, ni vet villa vovve volvo men om det inte är rätt så är det fel. Eller hur? Det är något jag glömt men vet inte vad det är.

 

 

Du är förbannad för att det inte får finnas pepparkakor i lucia tåget. Du är förbannad för att du inte får säga negerboll. Du lyfter ditt agg på din wall på facebook och när du pratar med dina vänner. Det kan låta såhär: Fan va trött jag blir på att allting tas bort från våra traditioner. Det som händer: Du har reagerat men agerar du? Funderar du? Förmodligen svar nej på båda frågorna. Min fråga är då, hur mycket bryr du dig då om hurvida de tas bort eller inte? Går du in och tar kontrollen över hur du känner? Har du tillräkligt med självrespekt kommer du agera och fundera. Funderingarna kommer förhoppningsvis leda till något större.. Ungefär såhär: Vad händer om vi fortsätter vika oss och ta bort bit för bit av vårt samhälle? Vad kommer det ersättas av? Varför är det såhär? Och är det egentligen någonting jag alls borde bry mig om. Kanske ska jag bry mig om att sopa rent framför min egen dörr först? Använder jag borttagandet av pepparkaksgubbar som ett substitut för något annat mycket närmre som jag är förbannad på? Kanke är det dags att ta tag i problemen runt den personliga sfären först? Vad vet jag, jag ställer bara frågor och ni själva står för svaren, för hur ser det ut hos just dig? Är det lite skönt att bli arg över något du inte kan göra något åt för att slippa ta tag i det du har nära och kan göa något aktivt åt men är rädd eller osäker på hur du ska göra det?

 

Missförstå mig inte nu, jag är också upprörd ... eller upprörd kanske är fel ord men förbryllad över de förändringar som sker men jag agerar inte akivt. Jag har annat att bry min hjärna med och den arbetar aktivt för att sortera andra situationer.

 

 

Fundera....

Jag lär. Jag lär mig hur det är att leva, hur man blir stark, att tackla problem - se lösningar, Jag har knuffats hårt in i riktiga livet senaste 1,5 åren. De har vart extremt jobbiga med många händelser som både är officiella och inofficiella. Vissa saker pratar man inte om, andra går det att dela med sig av. Jag har trott att livet är en liten rosa bubbla med små stickor som sätter små ärr och skavanker, det är inte så. Det är stora förskärare som lämnar stora öppna sår. Men på något märkligt vis så är jag ändå innerligt tacksam över att jag får lära mig, vad som är viktigt att fokusera på. Det är vikitgt att få kännedom. Vissa passerar hyffsat smärtfritt genom livet, andra får gå den hårda vägen. Endel väljer att lära, andra inte. Vissa flyter med strömmen, andra tar tag i livet och headbangar. Det finns bara en utgång, det är döden. Den kommer förr eller senare, vi kan inte påverka det. Endera så är man rädd för döden eller så är man jäkligt nyfiken - Jag är nyfiken men jag är rädd för att inte få leva länge. Jag älskar livet trots alla motgångar det bjudit på sista tiden. Vad ska du göra åt saken när allt går åt fel håll? Hålla sig kvar. Simma upp mot ytan igen. Det finns inga alternativ, man måste andas, det kan man bara göra ovanför ytan. Jag är lycklig. Innerligt lycklig av att ha mina närmsta kvar, över min omgivning och över att få leva och lära trots allt det svåra. Det kommer en dag när det inte finns liv kvar för just dig. Hur ska du då göra? Det är för sent att ändra sig då och vilja njuta, alldeles för sent.

 

Ett axplock av det som hänt: Faster stroke, mormor går bort, bror medvetslös på intensiven, jag blir obotligt sjuk -skräck. Hund på intensiven, Mamma sjuk, nära bästa vän till familjen döende, bästa vännens partner otrogen, människor i min närhet blir svårt sjuka, mår dåligt, är allmänpåverkade.

 

Jag känner ingen ilska, jag känner sorg men också lycka. För det här är ju livet. Jag kommer inte alltid känna såhär så därför måste jag skriva ner det så jag kommer ihåg hur jag kände idag. I nuet. Det är en tröst att ha hopplösa men lyckliga dagar. Är jag i chock av allt som nyligen tillkommit? Kanske, låt mig då vara kvar i den här klarsynta chocken ett tag för jag kan inte minnas att jag någonsin har "oroat" mig så lite på insidan som jag gör nu.

 

Jag brukar få inre stress som gnager och som jag vägrat släppa ut. Nu tar jag in hela känslan, smakar, upplever, gråter och skrattar åt den för att bli vän med hur det faktiskt är och det är väldigt både mycket och lite jag kan göra åt saken.


Kom ihåg att alltid ta hand om varandra på bästa sätt och var den förändring DU vill se i världen, för helt plötsligt finns det inte möjlighet till den så ta tillvara på den tiden.

Finn inre ro för att samla energi, det behövs inte massa mediciner eller terapi, du har det inom dig, har jag så har alla. (Fast alla kanske inte har världens bästa och klokaste mamma att bolla med! Puss mamma!!)

Slutligen så KÄRLEK till er mina vänner. Jag älskar varenda en av er.

From L with love <3

Nonsens. Jag har massor att skriva om egentligen. Men egentligen inget jag behöver få ur mig eller något som ni älskade vänner skulle ha glädje av att läsa. Jag har märkt sista tiden en väldigt udda känsla för mig, nämligen att bli provocerad av andra människor. Jag blir sällan det now days. Men att jag blir det betyder det att jag är på banan igen?

 

Jag har läst endel väldigt provocerande statusuppdateringar på facebook senaste tiden, här kommer ett urval: Tråkiga liv! Kan något hända? Jag är trött på min tillvaro. Jobbet suger. Suck, gå till jobbet igen. Gnäll, gnäll, gnäll.

 

Yttrandefrihet. Självklart får alla skriva vad de vill på sin facebook, likaså jag. Jag gnäller också endel. MEN nu till det som provocerar mig. Vakna! Suger jobbet? To bad for you, skaffa ett annat! Trött på din tillvaro? Agera! Tråkiga liv? Vad glad att du lever och har möjligheten att göra livet roligare.

 

Det är jättelätt för mig att sitta och skriva det här, säga till folk att shape up! Du får bara en chans att leva ditt liv. Det är svårare att utföra det i praktiken. Jag är ett praktexempel på det. Jag har snoosat så länge i mitt velande vad jag vill göra av framtiden att jag hann bli sjuk innan jag gjorde hälften av grejerna jag faktiskt fysiskt hade möjlighet att göra förut. Vad skrämmer dig? Inget skrämmer mig längre, mer än när mina nära mår dåligt eller att inte få möjligheten att leva. Förutom det är det inget som skrämmer mig. Det måste jag påminna mig själv om varje dag.

 

Modig, mod, våga, känn. Det är så viktigt att komma ihåg att våga! Kyss den där killen! Åk på resan! Börja plugga! Byt jobb!

 

Puss!

Det finns människor som måste finnas. Som är placerade på jorden som levande änglar. Det finns en mening och en funktion. Alla fyller vi en mening. Ibland kan man inte se varför vissa saker händer och vad sjutton det finns för mening med det som händer, men någon mening måste det finnas.

 

Det kan verka som att de godaste får vara med om det värsta, att alla får allt elände medans andra får all lycka. Någon mening måste det finnas.

 

 

 

Så fin...

 

 

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute
Vem skulle ge mig den kraften som  jag måste få
Vem skulle trösta mig jag är så liten på jorden

Om du  inte fanns till
Ja vad gjorde jag då

Nej du måste  finnas du måste
jag lever mitt liv genom dig
utan dig är jag en spillra  på
ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas du måste
hur kan du  då överge mig
jag vore ingenstans
jag vore ingenting om du inte fanns

Jag har ett ohälsosamt beteende. Jag har nu blivit kär i flera män den här veckan. Jag blir upp över öronen förälskad när jag ser på filmer eller serier där karaktären är urmysig och ursnygg. Det här måste jag sluta med. Nu genast. Observera att det handlar inte om stjärnstatus utan bara att åååååh. Marry me! He,he. Här får ni smakprov på senaste tidens crushar.....

 

Känner ni igen er i de här karaktärerna grabbar så kontakta mig! Haha.

 

 

God natt <3

 

Först ut Zac Efron "Logan" i The lucky one....Se filmen! Underbar.

 

 

Sedan har vi denna skönhet, "Puck" i serien Glee....

Nu ska ni få höra något spännande.

 

Förra helgen så besökte jag och mamma en änglamässa där det bla. fanns spådamer. Jag tog plats hos en av dem. Hon ville inte veta någon som helst bakrundsinfo om mig vilket var bra, det gör det hela lite mer tilförlitligt tycker jag. Hon berättade en hel massa saker som säkert kan stämma.... MEN nu kommer det spännande.

Hon berättade att jag saknar en man som har flyttat utomlands.. Att jag tycker om honom och tänker på honom trots att jag tänker på andra. (Sant!) Hon sa också att vi inte pratat på ett tag (sant!) men att jag kommer få ett samtal från honom den här veckan...

 

Jaha, tänkte jag. Säkert. (Till historien hör att den här mannen jobbar omänskligt mycket och är totalt avskärmad från mänskligheten)

 

Igår kväll så ringde telefonen, vem var det? Han.....

 

True story! Det får mig att få lite gåshud iaf, lite hjärtklappning och lite pirr i magen.

 

Det är en väldigt fin kille det här, en tuff mjukis i lyxförpackning...En perfekt mix av både läder, whiskey, intellekt och bredaaxlar. Ni vet vad jag menar va? En sådan som ser sådär oemotståndlig ut när han sitter djupt koncentrerad, en sådan som bär upp en kostym på bästa sätt, luktar gott och får dig att le? En sådan som sjunger i bilen trots att han sjunger förskräckligt, en sådan som låtar mig sjunga trots att jag sjunger ännu värre... En sådan som låter mig sitta på köksbänken med ett glas vin när han lagar mat, en sådan som har en snygg skjorta till vardags och ser sådär självklar ut.... En sådan som bjuder på sig själv, är smart och omtänksam. En sådan kille är det. En riktig prins... 

 

MEN, så finns det en hel novell med saker som gör att det kanske är lika bra att bo i varsitt land... Saker som ligger hos mig. Saker jag inte kan bortse ifrån och saker sm gör att jag är övertygad om att jag är fel val för honom att välja.

 

och allt detta kom till ytan bara av ett par spåkort och ett samtal.....

 

 

Jag fick en tanke i natt, en tanke som faktiskt inte har slagit mig innan konstigt nog...

 

När man inte orkar mer finns inget annat val än att orka. Precis så är det ju faktiskt, det finns inga alternativ.

Har man tur finns en underbar omgivning där som har en varsin hand runt om en, likt en mur som hindrar en från att falla. Jag känner mig så lyckligt lottad att ha den omgivningen jag har. Både fysiska och "mentala" (distansvänner).

 

 

 

 

 

 

Det här måste ni lyssna på:

 

 

 

 

 

Det blir tops det blir bra, allting ordnar sig en dag, det finns ingen väg som är för tung, det vet du och jag! Som jag sa allting ordnar sig en dag.... ÄR DET SÅ?

 

 

 

Idag är det en sådan dag som jag vill slippa. En sådan dag som jag hela tiden känner är på väg men gör allt i min makt för att trycka undan. Förbannad, arg, frustrerad och så jävla ledsen.

 

Underbara helg. Det har vart en fantastisk höst-helg där jag både gjort av med energi på positiva saker och blivit ordentligt energi-boostad av härliga människor, nya bekantskaper, sång och mys.

 

I Fredags mötte jag upp Cecilia <3 Vi hade mysigt som vanligt.

 

 

 

 

Idag är det Söndag och jag är helt.... Slut..... Men väldigt lycklig :)

 

Tack allihop för en awsome helg. Nu ska jag krypa ner i ett bad och kurera kroppen och sedan tidigt i säng.

 

From Lina with Love <3

Känslan. Av att något kryper in under skinnet och blir kvar som en irriterande kittling. Det behöver inte vara något negativt, det kan vara positiva saker också. Sådant som berör och inte riktigt kan släppas.

 

Jag har en sådan känsla, flera sådana känslor. Pain. Jag drömmer mardrömmar på nätterna om sjukhus, andnöd, skinn som faller av..De mest absurda scenerna fladdrar förbi i drömmarna och jag vaknar av att jag flämtar efter luft. Under dagen sitter den där lite otäcka känslan kvar och blandas upp med smärta, det försvinner inte riktigt utan stannar kvar och gnager smärtsamt. Att finnas. Jag finns här, jag har haft en helt underbar vecka med vänner. Vänner som jag älskar så innerligt. Vi har gjort kul saker, ätit gott och druckit godare. Vi har jobbat med välgörenhet, skrattat, gråtit, sett på film, vart på fest. Hela tiden med en liten röst som sagt att jag borde dra ner på tempot, men jag testar gränser, hur långt klarar jag att pressa mig själv? Borde inte alls göra det förns provsvaren i November kommer men jag fyller dagarna med liv och inte livet med dagar, det är väl det som räknas va? Att inte minnas 2 gråa innehållslösa månader utan 2 månader av fantastiska saker.

 

Längtan. En annan känsla som gnager är en längtan, en längtan efter den som jag vill uppleva saker med. Som jag vill berätta hur jävligt och underbart allting är för. Jag vet inte om jag bara gillar tanken på mig och honom tillsammans, har jag glorifierat? Eller är det faktiskt på riktigt så att jag kanske har en liten crush? I helgen har två snygga, välklädda och stiliga män flirtat uppriktigt och behagligt med mig på öppen mark men jag kan inte riktigt släppa tanken... På ...Jag vet inte.

 

Sorg och glädje. Ytterligare en känsla jag inte kan riktigt släppa är den sorg och glädje jag sett och upplevt i en annan människas blogg. En kille som har ett så hjärtskärande öde att det gör fysiskt ont att tänka på det men jag kan inte sluta läsa, han skriver så bra och han är så klok. Jag är oförstående och förstående, jag gråter, nickar igenkännande känslomässigt och skrattar åt bitterljuva texter. Ni måste faktiskt läsa den, hans blogg alltså. ikroppenmin.blogspot.se Han är en fantastisk skribent.

 

Väntan. Jag måste ringa älskade Doktor C och be honom skynda på med vad han nu kan skynda på med så jag slipper en av de gnagande känslorna, tankarna och funderingarna.

 

Självklarheter. Genuin lycka är ingen självklarhet. Lycklig kan den som har dagar kvar att leva vara, den som inte äger något alls, den som inte har några armar.. De kan vara lyckliga ändå. Det är så mycket annat som spelar in. För mig är lycka att vara tillfreds, att mina nära och kära är lyckliga, att ha dem där att knuffa upp mig när knäna viker sig, att ha någons hand att trycka när mörkret faller, att få sjunga för en skrattande och buande publik, att få ha mina hundar i knävecken på natten, att stå och titta på stjärnorna på kvällen, att få se höstlöven ändra färg, att få skratta tills tårarna rinner, att bli kramad hårt och innerligt. Jag skulle kunna gå på såhär i all evighet. Men poängen är att jag är så nära min personliga lycka jag kan komma. Just idag.

 

 

Sköt om er allra finaste ni och god natt.

 

From L with love