Stora fula tårar...
Idag är det en sådan dag som jag vill slippa. En sådan dag som jag hela tiden känner är på väg men gör allt i min makt för att trycka undan. Förbannad, arg, frustrerad och så jävla ledsen.
Jag har återigen legat på sjukhus nästan två veckor men skrev ut mig för ett par dagar sedan. På sjukhuset är de underbara men kan inte göra så mycket just nu mer än vänta in provsvar och undersökningar.
Idag. Idag kom allting över mig. Jag kommer aldrig rida på elitnivå, jag kommer aldrig jobba med det jag verkligen drömmer om att göra, i dagsläget törs jag inte resa, inte springa, inte hjula av glädje, inte lyfta kassarna från mataffären åt min mamma, det är en hel massa saker som jag hindras från att göra av smärta, av hjärtrusningar, av rädslan att klappa ihop, av att jag faktiskt inte orkar vara på benen.
Prioritera. Dåliga veckor så får jag prioritera vad jag ska göra och vad som är värt något. Ska jag prioritera att hänga med på stan idag? När jag är halvdan i kroppen och egentligen borde vila, men hur länge? När ska det lindras den här gången? Hur lång tid tar det innan det når den högsta smärtgränsen och stjärnor dansar framför ögonen?
Ska det alltid vara såhär nu? Vem svarar på det? Jag ser inget slut på den här karusellen.
Skäms. Jag skäms! Så otroligt mycket över att änns låta dessa tårar tränga fram och få mig att gråta hysteriskt, högt och fult. För jag lever! Jag lever ju förtusan! Jag har armar, jag har ben, ett hjärta som klappar och en hjärna som fungerar, jag har mat på bordet, kläder på kroppen och en familj som älskar mig. Hur kan jag då känna sån förtvivlan? Sån innerlig sorg?
Jag hatar vad det här gör med mig. JAG är en glad, omtyckt, godhjärtad, social, värnande människa. Jag älskar människor, jag vill hjälpa människor, jag är energifylld, engagerad..... Eller jag VAR allt det här. Nu skrapas det av mig likt ett rivjärn mot osten, hårda och onda tag. Min personlighet håller på att försvinna.
Jag blir inte sjukdomen. Jag ägnar faktiskt inte själva sjukdomen många minuters tanke bara DET, det här! Jag vill bli jag igen.
Whos gonna bring me back to life? And whos gonna save the world tonight?
Det är ju MIN uppgift.
From L with love <3
Förlåt.... Jag vill inte gnälla, jag fiskar inte efter sympati eller medkänsla. Jag måste bara ventilera.... Det här är ett sätt..
Kommentarer
Trackback
