freckled

Underbara helg. Det har vart en fantastisk höst-helg där jag både gjort av med energi på positiva saker och blivit ordentligt energi-boostad av härliga människor, nya bekantskaper, sång och mys.

 

I Fredags mötte jag upp Cecilia <3 Vi hade mysigt som vanligt.

 

 

 

 

Idag är det Söndag och jag är helt.... Slut..... Men väldigt lycklig :)

 

Tack allihop för en awsome helg. Nu ska jag krypa ner i ett bad och kurera kroppen och sedan tidigt i säng.

 

From Lina with Love <3

Känslan. Av att något kryper in under skinnet och blir kvar som en irriterande kittling. Det behöver inte vara något negativt, det kan vara positiva saker också. Sådant som berör och inte riktigt kan släppas.

 

Jag har en sådan känsla, flera sådana känslor. Pain. Jag drömmer mardrömmar på nätterna om sjukhus, andnöd, skinn som faller av..De mest absurda scenerna fladdrar förbi i drömmarna och jag vaknar av att jag flämtar efter luft. Under dagen sitter den där lite otäcka känslan kvar och blandas upp med smärta, det försvinner inte riktigt utan stannar kvar och gnager smärtsamt. Att finnas. Jag finns här, jag har haft en helt underbar vecka med vänner. Vänner som jag älskar så innerligt. Vi har gjort kul saker, ätit gott och druckit godare. Vi har jobbat med välgörenhet, skrattat, gråtit, sett på film, vart på fest. Hela tiden med en liten röst som sagt att jag borde dra ner på tempot, men jag testar gränser, hur långt klarar jag att pressa mig själv? Borde inte alls göra det förns provsvaren i November kommer men jag fyller dagarna med liv och inte livet med dagar, det är väl det som räknas va? Att inte minnas 2 gråa innehållslösa månader utan 2 månader av fantastiska saker.

 

Längtan. En annan känsla som gnager är en längtan, en längtan efter den som jag vill uppleva saker med. Som jag vill berätta hur jävligt och underbart allting är för. Jag vet inte om jag bara gillar tanken på mig och honom tillsammans, har jag glorifierat? Eller är det faktiskt på riktigt så att jag kanske har en liten crush? I helgen har två snygga, välklädda och stiliga män flirtat uppriktigt och behagligt med mig på öppen mark men jag kan inte riktigt släppa tanken... På ...Jag vet inte.

 

Sorg och glädje. Ytterligare en känsla jag inte kan riktigt släppa är den sorg och glädje jag sett och upplevt i en annan människas blogg. En kille som har ett så hjärtskärande öde att det gör fysiskt ont att tänka på det men jag kan inte sluta läsa, han skriver så bra och han är så klok. Jag är oförstående och förstående, jag gråter, nickar igenkännande känslomässigt och skrattar åt bitterljuva texter. Ni måste faktiskt läsa den, hans blogg alltså. ikroppenmin.blogspot.se Han är en fantastisk skribent.

 

Väntan. Jag måste ringa älskade Doktor C och be honom skynda på med vad han nu kan skynda på med så jag slipper en av de gnagande känslorna, tankarna och funderingarna.

 

Självklarheter. Genuin lycka är ingen självklarhet. Lycklig kan den som har dagar kvar att leva vara, den som inte äger något alls, den som inte har några armar.. De kan vara lyckliga ändå. Det är så mycket annat som spelar in. För mig är lycka att vara tillfreds, att mina nära och kära är lyckliga, att ha dem där att knuffa upp mig när knäna viker sig, att ha någons hand att trycka när mörkret faller, att få sjunga för en skrattande och buande publik, att få ha mina hundar i knävecken på natten, att stå och titta på stjärnorna på kvällen, att få se höstlöven ändra färg, att få skratta tills tårarna rinner, att bli kramad hårt och innerligt. Jag skulle kunna gå på såhär i all evighet. Men poängen är att jag är så nära min personliga lycka jag kan komma. Just idag.

 

 

Sköt om er allra finaste ni och god natt.

 

From L with love

 

 

Trettio, det är bara en siffra mellan 0 och 100. Men det är också en milstolpe. Jag har sett på mitt liv med stolpar. 15-20års stolpen kan lika gärna stavas p a r t y. I alla fall 17-20. Spanien. Där var det fest, oj vad fest det var. Dygnet runt, 365 dagar om året. Jag har dansat på bardiskar och blickat ut över solen som gått upp över havet, tryckt händerna på bästa vännerna som dansade brevid bara för att bekräfta att de såg och kände samma odödlighet och livsrus som jag gjorde. Jag har sovit 500m ovanför havet under bar himmel. Bara legat där och kollat på stjärnfallen och lyssnat till ingenting. Jag har kysst passionerat i en av de finare delarna av SoHo. Fnittrat i baksätet på en privatchartrad bil tillsammans med en bästis, bilen som tog oss till oanade äventyr.

 

20-25. Jag har vart vart liten vuxen, sambo, pluggat, skrivit matsedlar, jobbat med de mest fantastiska människorna. Blivit förälskad i en röd dörr på Dublins kullerstensgator. Vart sjuk, är sjuk. Skrikit högt i en skog där ingen hör, där det inte ekar, där det bara tas emot utan svar, utan klag, utan protest. Suttit otaliga timmar på tåg genom Sverige. Hållt handen med en främling när flygplanet skakades om av vädergudarna. Ätit glass i Italien, suttit i ett citrongult kök med fönsterluckorna öppna och hört stadens liv utanför, druckit äkta espresso. Träffat så många underbara människor, naken badat på natten, plockat midsommarblommor. Blivit omskakad, fått dubbelslag så som jag aldrig fått förut, dragit fingrarna genom håret på en vacker man. Låtit havets vågor slå omkull mig på en strand i ett land jag inte känner. Arbetat för en välgörenhetsorganisation - gjort skillnad. Stått på en fjälltopp och fått kroppen fyllt med så många intryck att det blivit svårt att andas. Stoppat en bil och liftat. Köpt en lägenhet för egna pengar. Föslöst en hund.

Poängen är att när jag idag fick en åldersnoja, panik över hur fort livet rusar förbi. Funderat på vad jag fyllde åren med då jag egentligen hade som plan att resa jorden runt, rädda liv och skapa en framtid. I dessa faktiskt ganska djupa funderingar så slog det mig att jag har rest, massor! Jag har räddat liv och jag har levt i framtiden, gårdagens framtid. Jag har skapat en framtid genom att på gårdagen bäddat för en bra morgondag.

 

Jag hade skrattat om jag hade vetat för, säg, 8år sedan att jag skulle sitta nu ikväll i en alldeles egen lägenhet som inte delas med någon, på en citrongul kökssoffa som inte alls passar in och skriva om hur jag aldrig åkte till Afrika utan att jag stannade kvar, gjorde skillnad här. Ofattbart men helt rätt. Jag kunde inte veta för 8år sedan att det här är rätt val, att jag skulle vara tillfreds med det jag har åstadkommit. Viktigt, åh så viktigt det har vart för mig att åka bort, långt bort. För det är något som hjärnan ville, men inte hjärtat. Hjärtat har en stadig vetskap om att de vill vara på behagligt räckhåll till alla de som det klappar extra varmt för -familjen.

 

Framtiden, imorgon och om 40år. Om 40år kommer jag att veta hur jag valde att tänka sen, alltså nu. För hur tänker jag nu egentligen? Det finns miljoner storslagna ideer om hur framtiden ska se ut. Det handlar om företagande, studier, hjältedåd. Trygg. För 5år sedan hade jag inte känt mig trygg i att vara så ambivalent som jag är nu gällande framtiden. Vetskap. Men nu vet jag, jag vet att oavsett så blir det precis så underbart som det kan bli oavsett om det handlar om 6år av studier eller en företagsstart.

 

Att jag har sovit under bar himmel på ett berg ovanför havet kanske slår lika högt som känslan jag hade haft av att sova i en hydda hos masaiierna. Längta aldrig efter mer än du fått om du är lycklig i det du har. Hur ska du då kunna bli kär? Om du tror att du skulle bli mer kär i någon annan? Och ytterligare en annan? Och en till?

Det här tar vi nu, den här endaste gången. .

 

Ehlers-Danlos syndrom och POTS. Det är en bindvävssjukdom som sätter sig på all bindväv i kroppen, den som är drabbad har dåligt kollagen och dålig kvalité, lite andra handsvara så att säga. POTS är en autonom sjukdom som påverkar hjärtat och cirkulationen.

 

Jag vet väldigt lite om båda delarna. Det jag vet är att det gör ont, det spänner, trycker, musklerna skakar och hjärtat skenar. Jag med läkarna som var övertygade om Borrelia. Det var det inte. Skit också.

 

Det finns inget bot eller behandling men lindring. "Problemen" hanteras under resans gång är vad som sagts. Jag har haft turen att få komma till en underbar läkare i Uppsala som är lite mer hemma på områderna och kan ge direktiv till mina läkare i Västerås om vilka undersökningar som bör göras. Hon har även tagit ett prov som skickas till Belgien på analys, det tar 3mån innan svaret kommer. Det kan utesluta eller styrka om det är den "farligaste" delen av EDS eller bara den jobbiga.

 

Kaos. Det är mentalt och fysiskt kaos i kroppen just nu, känslorna av maktlöshet och ändå hopp avlöser varandra. Ena dagen känns det som kroppen sprängs sönder i smulor av ett enda litet andetag, nästa dag är jag on top of the world. Ska det alltid vara såhär nu? Tårarna rinner i ett par timmar, sen skrattar jag -hög på livet, av livet.

 

Jag älskar livet, mer än allt annat. Det har så mycket att erbjuda, jag har så mycket att erbjuda. Jag vill åka till Afrika, rädda lejon och barn, hur blir det nu? Anpassning. Ja, man får helt enkelt anpassa sig, acceptera att det inte kommer bli som det var tänkt, men egentligen, hur ofta blir det som man har tänkt sig? Jag nöjer mig med att resa genom Europa med tåg. Jag älskar ju tåg.

 

Idag känner jag mig så normal, igår kände jag mig så bräcklig. Hur kan det vara så? Det var inte vår deal gud. Dealen var väl ändå att jag skulle ha energi, lycka, kraft att hjälpa andra, det är ju mitt kall. Det vet jag ju.

 

Ytlighet. Jag är ytlig, absolut. Jag vill inte att skinnet ska hänga, bristningarna gör magen skrynklig med åren. Brösten hänger lätt, ögonlocken slås igen av....trötthet? Ja, trötthet men senare av EDS och ålder. Jag älskar mig själv, min kropp, den är funktionsduglig. Jag älskar människors insidor också min egen. Men min insida är ju trasig nu? Ja, alltså fysisk trasig och små psykiska revor. Hur blir det nu med bikinin nästa år? Eller ja, om 10 år? Topless solning? Ja, faktiskt. Det är min kropp, mitt tempel, mitt liv. Det ska inte opereras i onödan när man har EDS, därför blir det inga tillrättningar, lära sig älska, skönheten sitter i skavankerna. Så resonerar jag om andra, resonera så om dig själv med Lina, kom igen!

 

Ork. Jag orkar massor, idag, i helgen, jag var kraftfull, trängde bort smärta, rädsla och maktlöshet. Jag var stark. Sen blir jag trött, så innerligt trött. Kroppen kämpar hela tiden för att hålla allt på plats eftersom bindväven inte riktigt gör det. Det resulterar i smärtsamma muskler, senor, ligament. Pulsen dunkar i öronen. Bryt ihop och kom igen, 7 dagar i veckan.

 

Kärlek. Mitt hjärta klappar så varmt för så många. Jag älskar, passionerat, vackert. Spar sådant som inte går att få på foto. En doft, en solnedgång, tystnad, ett leende. Det får mig levande, lycklig och tillfreds. Att låta dessa tillfällen komma in och fylla upp hela själen för lycka och glädje. Ett ögonblick som är underbart kort men finns kvar som evig lycka för att kunna plocka fram i mörkare stunder.

 

Framtid. Är som ett åskmoln... Där kallt möter varmt. Planerna är många, ovissheten större. Det blir bra, det blir underbart och det blir vad man gör det till.