freckled

2012 har vart ett turbulent år på många vis. Det har funnits stunder då jag har vart nära att ge upp både fysiskt, psykiskt och själsligt. Nära vänner har blivit svårt sjuka, jag själv har spenderat många, många dagar och nätter på sjukhus, vänner och familj har gått vidare till andra sidan. Trots allt jobbigt så har jag ändå haft fina stunder i år, en vecka i Spanien med min underbara familj, en weekend i Vemdalen, flera resor till Malmö med kvalitetstid hos mormor, moster, nära vänner och en fin kille. Vi har vart framgångsrika på hundutställningar, LIONS har haft ett bra år... Det är i jobbiga stunder man förstår att det är det lilla som räknas. Jag har lärt mig mycket i år. Jag har lärt mig vikten av att ta tillvara på de små tillfällena i livet. Att älska var dag, var minut, vart möte. Att lära hela tiden.

 

Jag tror och hoppas att vi alla kan minnas 2012 som ett år då vi växte som människor, året som vi lärde oss mer om hur vi ska ta tillvara på den tid vi har tillsammans. Jag känner att jag har kommit närmre. många i min närhet <3

 

TACK alla ni som förgyllt min tillvaro och jag hoppas att vi går sida vid sida nästa år också och att vi kommer få ljust år <3

 

Jag behöver ingen space. Jag behöver närhet. Obehaglig närhet av livet. Hur ska du annars lära dig? Hur ska du annars kunna känna. Utan påtaglig nästan fysiskt obehaglig närhet av allting så kan du inte avgöra hur du ska välja att passa in. Välja är fel ord, det är redan valt. Så istället väljer jag att säga: Hur ska du då kunna avgöra om du ä på rätt ställe och gör rätt saker? De sägs att får spinger åt samma håll i skock, bara döda fiskar flyter med strömmen. Men hur gör ni? När ni anpassat er till omgivningens normer som är självklara att följa för att inte kallas galen, hur gör ni då? Ni måste väl ändå känna att ni är på rätt spår men ändå på fel ställe? Det är rätt att göra allt man gör, ni vet villa vovve volvo men om det inte är rätt så är det fel. Eller hur? Det är något jag glömt men vet inte vad det är.

 

 

Du är förbannad för att det inte får finnas pepparkakor i lucia tåget. Du är förbannad för att du inte får säga negerboll. Du lyfter ditt agg på din wall på facebook och när du pratar med dina vänner. Det kan låta såhär: Fan va trött jag blir på att allting tas bort från våra traditioner. Det som händer: Du har reagerat men agerar du? Funderar du? Förmodligen svar nej på båda frågorna. Min fråga är då, hur mycket bryr du dig då om hurvida de tas bort eller inte? Går du in och tar kontrollen över hur du känner? Har du tillräkligt med självrespekt kommer du agera och fundera. Funderingarna kommer förhoppningsvis leda till något större.. Ungefär såhär: Vad händer om vi fortsätter vika oss och ta bort bit för bit av vårt samhälle? Vad kommer det ersättas av? Varför är det såhär? Och är det egentligen någonting jag alls borde bry mig om. Kanske ska jag bry mig om att sopa rent framför min egen dörr först? Använder jag borttagandet av pepparkaksgubbar som ett substitut för något annat mycket närmre som jag är förbannad på? Kanke är det dags att ta tag i problemen runt den personliga sfären först? Vad vet jag, jag ställer bara frågor och ni själva står för svaren, för hur ser det ut hos just dig? Är det lite skönt att bli arg över något du inte kan göra något åt för att slippa ta tag i det du har nära och kan göa något aktivt åt men är rädd eller osäker på hur du ska göra det?

 

Missförstå mig inte nu, jag är också upprörd ... eller upprörd kanske är fel ord men förbryllad över de förändringar som sker men jag agerar inte akivt. Jag har annat att bry min hjärna med och den arbetar aktivt för att sortera andra situationer.

 

 

Fundera....