freckled

Jag lär. Jag lär mig hur det är att leva, hur man blir stark, att tackla problem - se lösningar, Jag har knuffats hårt in i riktiga livet senaste 1,5 åren. De har vart extremt jobbiga med många händelser som både är officiella och inofficiella. Vissa saker pratar man inte om, andra går det att dela med sig av. Jag har trott att livet är en liten rosa bubbla med små stickor som sätter små ärr och skavanker, det är inte så. Det är stora förskärare som lämnar stora öppna sår. Men på något märkligt vis så är jag ändå innerligt tacksam över att jag får lära mig, vad som är viktigt att fokusera på. Det är vikitgt att få kännedom. Vissa passerar hyffsat smärtfritt genom livet, andra får gå den hårda vägen. Endel väljer att lära, andra inte. Vissa flyter med strömmen, andra tar tag i livet och headbangar. Det finns bara en utgång, det är döden. Den kommer förr eller senare, vi kan inte påverka det. Endera så är man rädd för döden eller så är man jäkligt nyfiken - Jag är nyfiken men jag är rädd för att inte få leva länge. Jag älskar livet trots alla motgångar det bjudit på sista tiden. Vad ska du göra åt saken när allt går åt fel håll? Hålla sig kvar. Simma upp mot ytan igen. Det finns inga alternativ, man måste andas, det kan man bara göra ovanför ytan. Jag är lycklig. Innerligt lycklig av att ha mina närmsta kvar, över min omgivning och över att få leva och lära trots allt det svåra. Det kommer en dag när det inte finns liv kvar för just dig. Hur ska du då göra? Det är för sent att ändra sig då och vilja njuta, alldeles för sent.

 

Ett axplock av det som hänt: Faster stroke, mormor går bort, bror medvetslös på intensiven, jag blir obotligt sjuk -skräck. Hund på intensiven, Mamma sjuk, nära bästa vän till familjen döende, bästa vännens partner otrogen, människor i min närhet blir svårt sjuka, mår dåligt, är allmänpåverkade.

 

Jag känner ingen ilska, jag känner sorg men också lycka. För det här är ju livet. Jag kommer inte alltid känna såhär så därför måste jag skriva ner det så jag kommer ihåg hur jag kände idag. I nuet. Det är en tröst att ha hopplösa men lyckliga dagar. Är jag i chock av allt som nyligen tillkommit? Kanske, låt mig då vara kvar i den här klarsynta chocken ett tag för jag kan inte minnas att jag någonsin har "oroat" mig så lite på insidan som jag gör nu.

 

Jag brukar få inre stress som gnager och som jag vägrat släppa ut. Nu tar jag in hela känslan, smakar, upplever, gråter och skrattar åt den för att bli vän med hur det faktiskt är och det är väldigt både mycket och lite jag kan göra åt saken.


Kom ihåg att alltid ta hand om varandra på bästa sätt och var den förändring DU vill se i världen, för helt plötsligt finns det inte möjlighet till den så ta tillvara på den tiden.

Finn inre ro för att samla energi, det behövs inte massa mediciner eller terapi, du har det inom dig, har jag så har alla. (Fast alla kanske inte har världens bästa och klokaste mamma att bolla med! Puss mamma!!)

Slutligen så KÄRLEK till er mina vänner. Jag älskar varenda en av er.

From L with love <3