Det finns människor...

Det finns människor som måste finnas. Som är placerade på jorden som levande änglar. Det finns en mening och en funktion. Alla fyller vi en mening. Ibland kan man inte se varför vissa saker händer och vad sjutton det finns för mening med det som händer, men någon mening måste det finnas.
 
Det kan verka som att de godaste får vara med om det värsta, att alla får allt elände medans andra får all lycka. Någon mening måste det finnas.
 
 
 
Så fin...
 
 
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute
Vem skulle ge mig den kraften som  jag måste få
Vem skulle trösta mig jag är så liten på jorden

Om du  inte fanns till
Ja vad gjorde jag då

Nej du måste  finnas du måste
jag lever mitt liv genom dig
utan dig är jag en spillra  på
ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas du måste
hur kan du  då överge mig
jag vore ingenstans
jag vore ingenting om du inte fanns


ohälsosamt beteende, indeed!

 
Jag har ett ohälsosamt beteende. Jag har nu blivit kär i flera män den här veckan. Jag blir upp över öronen förälskad när jag ser på filmer eller serier där karaktären är urmysig och ursnygg. Det här måste jag sluta med. Nu genast. Observera att det handlar inte om stjärnstatus utan bara att åååååh. Marry me! He,he. Här får ni smakprov på senaste tidens crushar.....
 
Känner ni igen er i de här karaktärerna grabbar så kontakta mig! Haha.
 
 
God natt <3
 
Först ut Zac Efron "Logan" i The lucky one....Se filmen! Underbar.
 
 
Sedan har vi denna skönhet, "Puck" i serien Glee....
 
Och underbara Bradley Cooper....
 
 
Eller kanske Josh Duhammel....
 
 
Eller varför inte Channing Tatum.....? Dear John är ju ett måste för alla kärlekskranka...
 
 
Sist men inte minst helmysiga "Nick" från serien New Girl...
 
 
 
 

Hokuspokus...

Nu ska ni få höra något spännande.
 
Förra helgen så besökte jag och mamma en änglamässa där det bla. fanns spådamer. Jag tog plats hos en av dem. Hon ville inte veta någon som helst bakrundsinfo om mig vilket var bra, det gör det hela lite mer tilförlitligt tycker jag. Hon berättade en hel massa saker som säkert kan stämma.... MEN nu kommer det spännande.

Hon berättade att jag saknar en man som har flyttat utomlands.. Att jag tycker om honom och tänker på honom trots att jag tänker på andra. (Sant!) Hon sa också att vi inte pratat på ett tag (sant!) men att jag kommer få ett samtal från honom den här veckan...
 
Jaha, tänkte jag. Säkert. (Till historien hör att den här mannen jobbar omänskligt mycket och är totalt avskärmad från mänskligheten)
 
Igår kväll så ringde telefonen, vem var det? Han.....
 
True story! Det får mig att få lite gåshud iaf, lite hjärtklappning och lite pirr i magen.
 
Det är en väldigt fin kille det här, en tuff mjukis i lyxförpackning...En perfekt mix av både läder, whiskey, intellekt och bredaaxlar. Ni vet vad jag menar va? En sådan som ser sådär oemotståndlig ut när han sitter djupt koncentrerad, en sådan som bär upp en kostym på bästa sätt, luktar gott och får dig att le? En sådan som sjunger i bilen trots att han sjunger förskräckligt, en sådan som låtar mig sjunga trots att jag sjunger ännu värre... En sådan som låter mig sitta på köksbänken med ett glas vin när han lagar mat, en sådan som har en snygg skjorta till vardags och ser sådär självklar ut.... En sådan som bjuder på sig själv, är smart och omtänksam. En sådan kille är det. En riktig prins... 
 
MEN, så finns det en hel novell med saker som gör att det kanske är lika bra att bo i varsitt land... Saker som ligger hos mig. Saker jag inte kan bortse ifrån och saker sm gör att jag är övertygad om att jag är fel val för honom att välja.


 
och allt detta kom till ytan bara av ett par spåkort och ett samtal.....
 
 

När man inte orkar finns inget val...

Jag fick en tanke i natt, en tanke som faktiskt inte har slagit mig innan konstigt nog...
 
När man inte orkar mer finns inget annat val än att orka. Precis så är det ju faktiskt, det finns inga alternativ.
Har man tur finns en underbar omgivning där som har en varsin hand runt om en, likt en mur som hindrar en från att falla. Jag känner mig så lyckligt lottad att ha den omgivningen jag har. Både fysiska och "mentala" (distansvänner).
 
Glädje. Jag har haft en fantastisk Lördag och Söndag hitills. Igår spenderade jag dagen med min mamma, vi gick på änglamässa i Västerås. Jag fick så mycket skön energi och verktyg för att behandla min ilska över att vara sjuk. (Läs tidigare inlägg) Idag Söndag. Hade jag kvalitetstid med min pappa, vi gick på Gudstjänst här i Surahammar. främsta anledningen var att höra skön musik.. Det fick vi verkligen! Musiken, atmosfären och mycket bra predikan.
 
summering; Helgen har vart SÅ bra mentalt, trots stora tårar så har den också bjudit på välbefinnande psykist. Fysiska delen har tyvärr inte vart lika bra men vad gör det när energin blir påfylld på andra vis så man faktiskt klara att stå upprätt.
 
Jag tror jag börjar förstå budskapet och meningen. Jag är tacksam.
 
 
 
Det här måste ni lyssna på:
 
 
http://www.youtube.com/watch?v=z9sG1ERs5vI&feature=plcp
 
http://www.youtube.com/watch?v=xraY5Rj_1UQ&feature=plcp

I want my smile back, that smile from the eyes..from my soul.

 
 
Det blir tops det blir bra, allting ordnar sig en dag, det finns ingen väg som är för tung, det vet du och jag! Som jag sa allting ordnar sig en dag.... ÄR DET SÅ?
 
 
 

Stora fula tårar...

Idag är det en sådan dag som jag vill slippa. En sådan dag som jag hela tiden känner är på väg men gör allt i min makt för att trycka undan. Förbannad, arg, frustrerad och så jävla ledsen.
 

Jag har återigen legat på sjukhus nästan två veckor men skrev ut mig för ett par dagar sedan. På sjukhuset är de underbara men kan inte göra så mycket just nu mer än vänta in provsvar och undersökningar.
 
Idag. Idag kom allting över mig. Jag kommer aldrig rida på elitnivå, jag kommer aldrig jobba med det jag verkligen drömmer om att göra, i dagsläget törs jag inte resa, inte springa, inte hjula av glädje, inte lyfta kassarna från mataffären åt min mamma, det är en hel massa saker som jag hindras från att göra av smärta, av hjärtrusningar, av rädslan att klappa ihop, av att jag faktiskt inte orkar vara på benen.
 
Prioritera. Dåliga veckor så får jag prioritera vad jag ska göra och vad som är värt något. Ska jag prioritera att hänga med på stan idag? När jag är halvdan i kroppen och egentligen borde vila, men hur länge? När ska det lindras den här gången? Hur lång tid tar det innan det når den högsta smärtgränsen och stjärnor dansar framför ögonen?
 
 
Ska det alltid vara såhär nu? Vem svarar på det? Jag ser inget slut på den här karusellen.
 

Skäms. Jag skäms! Så otroligt mycket över att änns låta dessa tårar tränga fram och få mig att gråta hysteriskt, högt och fult. För jag lever! Jag lever ju förtusan! Jag har armar, jag har ben, ett hjärta som klappar och en hjärna som fungerar, jag har mat på bordet, kläder på kroppen och en familj som älskar mig. Hur kan jag då känna sån förtvivlan? Sån innerlig sorg?
 
Jag hatar vad det här gör med mig. JAG är en glad, omtyckt, godhjärtad, social, värnande människa. Jag älskar människor, jag vill hjälpa människor, jag är energifylld, engagerad..... Eller jag VAR allt det här. Nu skrapas det av mig likt ett rivjärn mot osten, hårda och onda tag. Min personlighet håller på att försvinna.
 
Jag blir inte sjukdomen. Jag ägnar faktiskt inte själva sjukdomen många minuters tanke bara DET, det här! Jag vill bli jag igen.
 
 
Whos gonna bring me back to life? And whos gonna save the world tonight?
 
Det är ju MIN uppgift.
 
 
 
 
From L with love <3
 
 
 
 
 

Förlåt.... Jag vill inte gnälla, jag fiskar inte efter sympati eller medkänsla. Jag måste bara ventilera.... Det här är ett sätt..
 

RSS 2.0