freckled

Trettio, det är bara en siffra mellan 0 och 100. Men det är också en milstolpe. Jag har sett på mitt liv med stolpar. 15-20års stolpen kan lika gärna stavas p a r t y. I alla fall 17-20. Spanien. Där var det fest, oj vad fest det var. Dygnet runt, 365 dagar om året. Jag har dansat på bardiskar och blickat ut över solen som gått upp över havet, tryckt händerna på bästa vännerna som dansade brevid bara för att bekräfta att de såg och kände samma odödlighet och livsrus som jag gjorde. Jag har sovit 500m ovanför havet under bar himmel. Bara legat där och kollat på stjärnfallen och lyssnat till ingenting. Jag har kysst passionerat i en av de finare delarna av SoHo. Fnittrat i baksätet på en privatchartrad bil tillsammans med en bästis, bilen som tog oss till oanade äventyr.

 

20-25. Jag har vart vart liten vuxen, sambo, pluggat, skrivit matsedlar, jobbat med de mest fantastiska människorna. Blivit förälskad i en röd dörr på Dublins kullerstensgator. Vart sjuk, är sjuk. Skrikit högt i en skog där ingen hör, där det inte ekar, där det bara tas emot utan svar, utan klag, utan protest. Suttit otaliga timmar på tåg genom Sverige. Hållt handen med en främling när flygplanet skakades om av vädergudarna. Ätit glass i Italien, suttit i ett citrongult kök med fönsterluckorna öppna och hört stadens liv utanför, druckit äkta espresso. Träffat så många underbara människor, naken badat på natten, plockat midsommarblommor. Blivit omskakad, fått dubbelslag så som jag aldrig fått förut, dragit fingrarna genom håret på en vacker man. Låtit havets vågor slå omkull mig på en strand i ett land jag inte känner. Arbetat för en välgörenhetsorganisation - gjort skillnad. Stått på en fjälltopp och fått kroppen fyllt med så många intryck att det blivit svårt att andas. Stoppat en bil och liftat. Köpt en lägenhet för egna pengar. Föslöst en hund.

Poängen är att när jag idag fick en åldersnoja, panik över hur fort livet rusar förbi. Funderat på vad jag fyllde åren med då jag egentligen hade som plan att resa jorden runt, rädda liv och skapa en framtid. I dessa faktiskt ganska djupa funderingar så slog det mig att jag har rest, massor! Jag har räddat liv och jag har levt i framtiden, gårdagens framtid. Jag har skapat en framtid genom att på gårdagen bäddat för en bra morgondag.

 

Jag hade skrattat om jag hade vetat för, säg, 8år sedan att jag skulle sitta nu ikväll i en alldeles egen lägenhet som inte delas med någon, på en citrongul kökssoffa som inte alls passar in och skriva om hur jag aldrig åkte till Afrika utan att jag stannade kvar, gjorde skillnad här. Ofattbart men helt rätt. Jag kunde inte veta för 8år sedan att det här är rätt val, att jag skulle vara tillfreds med det jag har åstadkommit. Viktigt, åh så viktigt det har vart för mig att åka bort, långt bort. För det är något som hjärnan ville, men inte hjärtat. Hjärtat har en stadig vetskap om att de vill vara på behagligt räckhåll till alla de som det klappar extra varmt för -familjen.

 

Framtiden, imorgon och om 40år. Om 40år kommer jag att veta hur jag valde att tänka sen, alltså nu. För hur tänker jag nu egentligen? Det finns miljoner storslagna ideer om hur framtiden ska se ut. Det handlar om företagande, studier, hjältedåd. Trygg. För 5år sedan hade jag inte känt mig trygg i att vara så ambivalent som jag är nu gällande framtiden. Vetskap. Men nu vet jag, jag vet att oavsett så blir det precis så underbart som det kan bli oavsett om det handlar om 6år av studier eller en företagsstart.

 

Att jag har sovit under bar himmel på ett berg ovanför havet kanske slår lika högt som känslan jag hade haft av att sova i en hydda hos masaiierna. Längta aldrig efter mer än du fått om du är lycklig i det du har. Hur ska du då kunna bli kär? Om du tror att du skulle bli mer kär i någon annan? Och ytterligare en annan? Och en till?